Jag hade blivit bjuden till en vän för spelkväll, dit det skulle komma ganska många, ca 10 personer, varav jag bara kände en, min vän. Hela grejen kändes ganska ångestfylld redan från början, att kliva in i ett rum där ett flertal okända människor kan granska mig, se rakt igenom mig. 

Men jag bestämde mig iallafall för att åka dit, jag vinner ingenting om jag inte försöker. På vägen dit satt jag på vagnen och föreställde mig alla möjliga scenarion, kanske inget som skulle kännas farligt för någon utan social ångest, men för mig spreds en inre känsla av panik som jag inte kunde skaka av mig. Jag bestämde mig för att vända och åka hem igen ca 3 gånger, men jag fortsatte. 

Jag fortsatte enda tills jag stod utanför porten, och jag kände där och då att nu har jag jagat upp mig såpass mycket, och gjort det här till en såpass stor grej, att det inte kommer gå. Nedslagen av mitt försök så vände jag och åkte därifrån. Bra försök, jen! 

Men jag vägrade känna mig besegrad, jag hade en vän som fyllde år den här dagen som jag ändå tänkt åka och hälsa på senare på kvällen. Så jag skakade av mig mitt misslyckade försök och hörde av mig till det gänget, några som jag känt i ca 6 år, och åkte dit. Lite omskakad som jag var så var det inte lätt, men tillslut lyckades jag möta upp dem, och vi hade en supertrevlig utekväll tillsammans! 

Med detta vill jag säga att även om du får ett bakslag i vad du än försöker dig på, så ge inte upp, fortsätt! Det slutade med att min helg blev hur bra som helst ändå. 

Nu ska jag till gymmet, wooo! 

Xoxo, J